(January 7, 1852 - July 3, 1929), was one of the leading French artists of the academic school. He was born in Paris, the son of a tailor, and was raised by his grandfather after his father emigrated to Brazil. Later he added his grandfatheres name, Bouveret, to his own. From 1869, he studied at the Ecole des Beaux-Arts under Alexandre Cabanel and Jean-Leon Gerôme. In 1873, he opened his own studio with a fellow student Gustave-Claude-Etienne Courtois. From 1875, he exhibited at the Salon, where in 1880 he won the first-class medal for the painting An Accident, and a medal of honour in 1885 for Horses at the Watering Trough. From the 1880s, Dagnan-Bouveret along with Gustave Courtois, maintained a studio in Neuilly-sur-Seine, a fashionable suburb of Paris. By that time he was recognized as a leading modern artist known for his peasant scenes, but also for his mystical-religious compositions. His large-scale painting The Last Supper was exhibited at the Salon de Champ-de-Mars in 1896.[1] He also painted portraits for wealthy clients including the British collector George McCulloch. He was one of the first to use the then new medium of photography to bring greater realism to his paintings. In 1891, he was made an Officer of the Legion of Honour; in 1900 he became a member of the Institut de France.   Related Paintings of Pascal Dagnan-Bouveret :. | Open Window at the same time | The Dead Ptarmigan | Jas de Bouffan | Celestial Procession with Indra Riding His Elephant | Herbarium |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Portana, Vicente Lopez
Spanish Painter, 1772-1850 was a Spanish painter, considered the best portrait painter of his time. Vicente Lepez y Portaña was born in Valencia on September 19, 1772. His parents were Cristebal Lepez Sanchordi and Manuela Portaña Meer. Vicente Lepez began formally studying painting in Valencia at the age of thirteen, he was a disciple of father Antonio de Villanueva, a Franciscan monk, and he studied at the Academy of San Carlos in his native city. He was seventeen when he won first price in drawing and coloring receiving a scholarship to study in the prestigious Academia Real de Bellas Artes de San Fernando in Madrid. For the following three years in Madrid, he apprenticed with the Valencian painter, Mariano Salvador Maella. Vicente Lepez returned to Valencia in 1794 and subsequently became vice-director of painting at the Academy where he had studied as a boy.
Lesser Ury
1861 - 1931 was a German Impressionist painter and printmaker. He was born Leo Lesser Ury in Birnbaum, the son of a baker whose death in 1872 was followed by the Ury family's move to Berlin. In 1878 Lesser left school to apprentice with a tradesman, and the next year he went to D??sseldorf to study painting at the Kunstakademie. Ury spent time in Brussels, Paris, Stuttgart, and other locations, before returning to Berlin in 1887. His first exhibition was in 1889 and met with a hostile reception, although he was championed by Adolph von Menzel whose influence induced the Academie to award Ury a prize. In 1893 he joined the Munich Secession, one of the several Secessions formed by progressive artists in Germany and Austria in the last years of the 19th century. In 1901 he returned to Berlin, where he exhibited with the Berlin Secession, first in 1915 and notably in 1922, when he had a major exhibition. By this time Ury's critical reputation had grown and his paintings and pastels were in demand. His subjects were landscapes, urban landscapes, and interior scenes, treated in an Impressionistic manner that ranged from the subdued tones of figures in a darkened interior to the effects of streetlights at night to the dazzling light of foliage against the summer sky. Ury is especially noted for his paintings of nocturnal cafe scenes and rainy streets. He developed a habit of repeating these compositions in order to sell them while retaining the originals, and these quickly made and inferior copies have harmed his reputation.